Historiskt och fram till 1970-talet
- Klinisk undersökning. Det vill säga att läkaren frågar, tittar och känner på patienten och söker efter specifika symtom på hypometabolism såsom trötthet, frusenhet, myxödem, torr hud etc.
- Mätning av basal kroppstemperatur.
- Mätning av basalmetabolismen, BMR.

I dag
- Blodprov där man mäter TSH och T4. Är TSH förhöjt vid ett tillfälle avvaktar man och nya blodprover, tillsammans med check av TPO-antikroppar, efter ett par veckor. Ligger värdena på gränsen mellan vad som anses friskt och sjukt kan patientens sjukdomshistoria och huruvida den har autoimmuna sjukdomar i släkten, vara avgörande.
Problemet med våra dagars diagnostik av hypotyreos är dock att den "grundas på bestämning av koncentrationen av TSH och tyroideahormon i blodet och således inte på någon annan variabel som direkt återspeglar effekten på cellnivå". ("Tyroideasjukdomar hos vuxna" av Nyström, Törring m fl)